Alina Landberg

Tänkte svara på lite frågor jag ofta får när jag är hemma i Sverige.

 

 

Nixpix och jag skäms över att behöva svara på den frågan. Men jag måste ursäkta mig med följande fras: det är inte mycket jag finner omöjligt men att prata kinesiska är för mig näst intill omöjligt. Har snart bott i Kina i ett halvår och det enda jag kan säga är fortfarande hej, jättebra och tack. Nihao, henhao och sisie. Eller där ljög jag: bokatzi är deras varsågod. Iga = 1. Archi är 20. Och juste, jag glömde nästan! Wo ai ni säger kineserna till dem de älskar. Wo dijao Alina har jag fått lära mig betyder jag heter Alina.. fast alla gånger jag försökt mig på att berätta mitt namn för någon kines är det ingen som förstått mig..
När ett språk är så ursäkta uttrycket satans svårt att lära sig och man lyckas lära sig några ord, säger dem men ingen förstår då är det som att hamna på ruta ett igen.. Haha.

 

Nej, nej och åter nej. Det går inte ens att be om "salt and pepper" på restaurang utan att de tittar frågande och kommer farande med översättningsappen eller ännu värre.. en flaska tabasco. Det har hänt fler än många gånger att de först kommer med tabascoflaskan, sen servetter, därefter en tom tallrik.. och så fortsätter det. Så nej, kineserna är i mångt och mycket smarta men gällande det engelska språket får de alla ett stort ICKE GODKÄNT av mig. Jag har kanske träffat tre som man kan hålla en dialog med.

 

Man kommunicerar mycket med kroppsspråk här i Kina. Sedan händer det ofta att man säger ett ord på kinesiska, ett par på svenska och resten på engelska. Typ "Nihao. Yes that's all.. or.. I need a bag.. nej, nej inte en till tomat, YES YES bag. A bag.. påse. En påse, BRA HAO SISIE SISIE".

 

Kinamaten är förskräcklig. Jag är inget fan av svensk kinamat heller ska väl sägas men nej, inte ens de där hemma som älskar det svenskinesiska köket skulle tycka om maten här. Det är grå/beigedassiga grytor där man, om man har tur, kan urskilja tre av de tio ingredienser som flyter runt i skålen.

 

Man kan, hör och häpna, laga det mesta själv här. Bara man hittar en bra köttaffär, har livlig fantasi och är villig att löpa land och rike runt för att hitta rätt på diverse ingredienser. Jag har absolut inget problem med att middagsinhandlingen kan ta upp till två timmar då man handlar kött på en affär, grönsaker på en och diverse mejeriprodukter på en annan, jag kan snarare tycka att det är mysigt. Det är en upplevelse varje gång då, som tidigare nämnt, ingen pratar engelska så man får göra sig förstådd på andra sätt. Men, jag ska inte ljuga, nog har jag stampat argt med foten som en ilsk femåring ett par gånger då ingen förstått mig. Knutit händerna och tryckt naglarna mot handflatan i frustration. Ett par gånger har jag velat kasta mig på marken och slå med armarna som de riktigt olydiga barnen gör.. ni vet? Det är så fruktansvärt frustrerande när man bara vill ha en liter mjölk och personalen kommer springande med kycklingfötter, havregryn, bananer etc. etc. och inte förstår varför ansiktet skiftar rött.

 

Nej, jag ska ärligt säga att när David kom farande med kinakontraktet var det första jag gjorde att googla "weather Dalian China". Ni kan ju tänka er besvikelsen varenda del i mitt ansikte utstrålade när jag såg att vädret enligt google var snarlikt Sveriges.. Men det kan jag säga att det är det då INTE. Medan ni i Sverige vandrade runt med vinterjackorna in på majmånad så satt vi och solade redan i april då våra pappor var på besök. Sommaren här var het med stort H. Tror inte vi hade under 32 grader mer än kanske fyra dagar på hela juni-juli-augusti. Värmen håller fortfarande i sig men nu har vi inte mer än 22 grader vilket är väldigt mycket skönare. Men insåg ganska fort att det ju blir vardag här med vilket hade gjort trettio plusgrader väldigt jobbigt att leva i. Det här med klimat är alltså inte det första jag tänker googla om vi flyttar utomlands någon mer gång.

 

 Vi hade tur när vi flyttade ner då Erton och Veronika också flyttade samtidigt så vi fick liksom två kompisar gratis. Ett jättejätteplus när man flyttar iväg från alla man känner. Helt underbart! Dessvärre blev Erton skadad så de är inte kvar här de är i Sverige på rehab.

 

Sedan lärde jag tidigt känna Naiara som är brassens tjej i laget. Hon är en jättebra kompis också även fast vi knappt kan kommunicera med varandra. Hon kan inte så mycket engelska så det blir mest att jag pratar engelska och hon portugisiska men vi grejar det ändå på något märkligt sätt.

 

En kinesisk kvinna vid namn Jenny träffade jag också när vi bodde på hotellet de första två månaderna. Hon tog med mig till barnhemmet där jag jobbar och där har jag träffat flera vänner. Utländska tjejer från alla världens hörn.

 

I maj blev jag introducerad till den som skulle komma att bli min bästa kompis här borta. Ann. Vilken kvinna alltså. Under de korta två månaderna vi fick ihop (de flyttade hem i juli) så hann hon lära mig så mycket. Vi gick på upptäcktsfärder, drack vin, promenerade Dalian runt och tränade ihop. Så för mig blev Dalian helt plötsligt jättetomt när de flyttade i Juli. Men ni vet vad man säger efter regn kommer solsken..

 

Ett par dagar senare sprang jag av en slump på en japansk kvinna jag träffat på en picknick för utlänningarna i maj i matbutiken och hon bad mig följa med och spela Mahjong (ett brickspel jag ska berätta mer om senare). Jag följde med och sedan dess är jag fast. Kvinnorna är fantastiska, alla pratar engelska och vi ses varje fredag och ibland även måndagar.

 

Så ja, jag vill nog ändå påstå att jag skaffat mig många kompisar här i Kina. Något jag inte trodde var möjligt då vi flyttade.