Alina Landberg

1497 tecken på 36 timmar
Hej hå. Jag håller på för fullt att rensa lägenheten på skit och onödigheter samtidigt som jag lite smått börjat packa ner saker jag inte kommer att använda tills jag åker till Sverige. Av förmiddagen som gått kan jag konstatera tre saker..
1). Två år i Kina gör en världsmästare på att packa smart. Jag tror att jag fått ner tvåhundra klädesplagg och då är min resväska halvfull.
2). Att vara gravid i vecka 29 och storrensa får en att tro att det där Stockholm Marathon kanske inte är så oövervinnerligt ändå..
3). Jag skulle förmodligen spärras in på sluten avdelning om någon hörde min spellista. Topp tre denna morgon har varit: Jul på pizzerian av Henrik Dorsin, Kolla Kolla med nationalteatern samt Swedish fika med Doktor Kosmos och hans vän.
 
Jag tappar hakan om och om igen när jag tänker på hur sinnessjukt fort dessa ett och ett halvt år gått. Och så sitter man här och bara HUR KAN DET VARA TRE HELA MÅNADER TILLS JAG SKA FÖDA!? Ska livet fortsätta i detta rasande tempo går väl tre månader ungefär lika fort som att blinka två gånger och räkna till tio. Men tro för gudarnas skull inte att jag klagar på att det går fort. Jag trodde att Kina skulle bli jättetufft. Det har det inte varit. Det är klart att det varit lite jobbigt ibland men jag ser det som vårt livs hittills största äventyr. Jag tror att det har så mycket med inställning att göra också för är det någonting vi bestämde oss för från början så var det att gå in med skinn på näsan och positiva inställningar vilket har gjort den här resan helt fantastisk.
 
Ni som inte orkat läsa hela långa texten utan bara strökollar igenom så snälla läs det här: FÅR NI NÅGONSIN MÖJLIGHETEN ATT FLYTTA UTOMLANDS SÅ GÖR DET! ÄVEN OM DET VERKAR JÄTTELÄSKIGT.
 
Förstår om det är vissa som höjer på ögonbrynen och tänker att vad fasen hände? Inte ett ljud på tio månader och sedan 1497 tecken på ett och ett halvt dygn. Men det är nämligen såhär att jag äntligen befriades från mina klorliknande naglar häromdagen = väääldigt mycket enklare att knappa på tangentbordet SAMT att David är på bortamatch så jag har inte mycket annat att göra. Detta är mitt sätt att prata med mig själv utan att jag känner att jag behöver fastställas med diagnos. Jag menar, att sitta och tala med sig själv vid middagsbordet är väl lite konstigare än att skriva till er och lätta på hjärtat.