Kära familj och vänner, nu har det äntligen blivit dags för mig att introducera vårt lilla hittepå. Eller mitt, ska jag väl säga. Men det handlar ju om bådas våra liv så jag kallar det vårt. Så, vart var jag nu, juste, välkomna till vårt hittepå. Om ni har scrollat ner och läst tidigare inlägg så har ni säkert noterat den stora bildbristen och jag insåg precis hur mycket roligare det är med foton SÅ: jag ska försöka att lägga över bilder så att ni hänger med på det jag berättar om. Det kommer att vara mycket fula, icke cencurerade bilder för jag vill med denna öppna dagbok visa det fantastiska liv vi lever här där flashigt möter lortigt.
Jag går rakt på sak och fortsätter att skriva som jag gjort tidigare. Bilderna som följer nedan är mina nyfunna vänner. Jag är så in i asien glad att jag mött dessa damer. För tro mig, med låååånga bortaresor och vänner och familj 13 timmar bort kan livet i Kina ofta bli väldigt ensamt. Så hur träffade jag då dessa tjejer? Det ska jag tala om för er:
Jenny, kvinnan till höger om mig i bild, är från en annan stad i Kina och bor här tillfälligt på vårt hotell. Hon är en av få engelsktalande kineser. Hon har sedan den andra månaden här bakat till oss, i princip varje dag, och en sak kan jag berätta om kinesiska bakverk: de smakar absolut inte lika bra som de är fina. Men nog om socker och fina gester. Förra tisdagen bad hon mig komma över på fika så jag tog hissen ner till tionde våningen och knackade på. Vi hade riktigt trevligt och hon berättade för mig att hon hittat ett samlat gäng tjejer från världens alla hörn och kanter som bodde nere i Down Town. Hon berättade också att hon skulle ha picknick med dem nästkommande dag och frågade om inte jag ville följa med. DET VILLE JAG! Så klockan åtta på onsdagsmorgonen tog vi tåget (tips om ni är i Kina, åk inte tåg om ni inte måste, det är väldigt väldigt trångt) ner till downtown för att möta upp dessa tjejer på deras hotell. Det helt fantastiska med att träffa människor från andra land än Sverige är att de är så oerhört öppna och välkomnande. Det kändes som att jag redan kände dem innan vi ens hälsat. Och efter det blev jag inbjuden i en "wechat"-grupp. (Wechat är som whatsapp, twitter och facebook i samma app och kineserna använder det till allt). Jag berättade om mina barnhemsdrömmar och beklagade mig över att det är så förbannat svårt att hitta. Jag hade verkligen googlat överallt och frågat precis alla, tyckte jag. Men de berättade för mig att det är väldigt svårt att hitta här i Kina då det tystas ned duktigt. Barnhem är ofta lite tabu i Kina och därför skyltar man inte med det öppet. Men dessa FANTASTISKA tjejer introducerade mig till barnhemmet dagen därpå och sedan dess är jag en mycket stolt volontär. Mer om barnhemmet berättar jag i nästa inlägg.
0 kommentar(er)
