Godmorgon.
Idag går jag på ångorna från gårdagens bensin. Jag somnar allt som oftast direkt då jag lägger huvudet på kudden och vaknar först vid nio på morgonen med dreggel på kudden undrandes vart de tio timmarna jag sovit tagit vägen men inte inatt. Inatt vaknade jag var tredje timme för att kolla så att David sov ordentligt. Jag är så nervös. Jag är så nervös att ådrorna på mina händer lyft två centimeter och nu står upp likt rötterna på Josefine i serien jordskott. (Här vill jag bara inflika med att säga att förstod ni inte jämförelsen har ni inte sett den svenska serien jordskott och har ni inte det så har ni definitivt inte gått miste om någonting. Tvärt om. Den enda anledningen till att vi kollade klart den var för att Molly och Kevin propsat på att det var den bästa serien som finns. Typ.)
Hör mig när jag säger att jag förstår själv hur sjukt det är. Det är ju för guds skull inte ens jag som ska spela match. (Och tur är väl det med det egna facitet då ett skott på eget mål samt rött kort i tjugonde minuten ägde rum i den första och enda fotbollsmatch jag någonsin spelat). FÖRLÅT för mina parenteser men jag kan inte låta bli. Mitt huvud blir som Långaryds släktträd när jag fattar pennan eller i detta fall tangenterna, det stretar liksom åt alla håll.
Bilden är från ett tidigare tillfälle då jag, med alla medel, försökte få till en schysst bild på min rygg med min fästmans efternamn.
Nu återstår endast en timme och sexton minuter, för att vara exakt, tills chauffören hämtar upp mig och brassens fru och kör oss till arenan. En fyrtio minuters lång bilresa väntar. Jag funderar på vad som blir den bästa färdkosten dit, en flaska vodka eller syrgasmask? Vad tror ni?
Nog om matchen. Jag har en väldig brådis insåg jag precis då jag nyss kom från gymmet och måste hinna hänga tvätt, äta lunch och göra mig iordning. Så det är dags att runda av. Vi hörs etterpå! ..som det heter på norska.
1 kommentar(er)
