Alina Landberg

De kallar sig supportrar.
Jag ligger med huvudet i Davids knä och halvsover medan han ser på den sista kvalmatchen mellan Helsingborg och Halmstad. En sjukt spännande match för de insatta, likvärdigt med antikrundan för oss andra. Jag vaknar till när Helsingborg gör 1-0 och börjar då följa matchen lite grann. Det blir 1-1 och sedan 1-2. Halmstad kniper den sista allsvenska platsen och Helsingborg åker ur.. men det hör egentligen inte hit. Det spelar ingen roll att ett lag vinner medan ett annat förlorar när vuxna män stormar fotbollsplanen och ger sig på en nittonårig grabb. En kille som med all säkerhet gjort precis allt han kunnat för att hålla sitt lag kvar i serien, som lyckats göra matchens första och lagets enda mål (och vars sprudlande glädje efter målet var så stor att den smittade av sig till och med på mig, en icke-särskilt-fotbollsintresserad människa, 60 mil bort genom en fem centimeter tjock tv-ruta). Som är nitton år och bland de bästa i laget.
 
Det var som att någon hällde iskallt vatten över mig och mina klippande ögon blev klarvakna på en mikrosekund. Jag tror inte att någon missat vad som hände. Vuxna. Män. Vuxna jävla män tar sig förbi säkerhetsvakterna och stormar fram till Jordan Larsson för att slita av honom sin matchtröja. Jag måste nästan repetera orden för att själv tro på dem. Det är alltså vuxna män iklädda luvor som sliter av en spelare sin tröja och därefter hytter med nävarna efter honom och lyckas träffa honom med ett slag i sidan. De hävdar att de älskar sitt lag och de kallar sig supportrar. De kallar sig supportrar och jag vet inte vart jag ska ta vägen.