När jag satt på flygplanet mot Kina så var det naturligtvis många tankar som flög omkring i mitt huvud. Mestadels glada, förväntansfulla och positiva sådanna men även några små frön av oro. Jag var beredd på tre låååååååånga månader innan jag åter skulle landa på svensk mark för att andas mellanmjölksluft och tanka lite kaviarenergi. Nästan tre månader senare sitter jag här, stirrandes ner i mina tomma händer och undrar vart i hela friden dessa närmare hundra dagar tagit vägen. Jag vet att man säger att "tiden går fort när man har roligt" så helt otroligt är det ändå inte att det nu bara är två veckor kvar tills jag ska hem till Sverige. Men ändå. Tiden går fort när man har roligt - ja, men SÅHÄR fort?!
Vissa dagar, eller nej jag kan inte säga dagar för då ljuger jag, vissa STUNDER har jag haft en väldig hemlängtan och tyckt att Kina är.. ja, Kina. Men jisses vilket äventyr vi är med om. Kina är AWESOME. På många sätt och vis. Åtminstone i två år. Det känns som en alldeles lagom tid att stanna här. Ingen dag är den andra lik och så tror jag att man kan ha det i två år utan att det är någon fara för att huvudet svävar iväg.
Jag är så tacksam och lycklig för att jag får dela det här äventyret med David. Är så fruktansvärt stolt över min alldeles egna arbetshäst som går till jobbet (JA, det är faktiskt ett jobb att spela fotboll) dag efter dag, pratar engelska med kineser som inte förstår, svenska med dem ibland, har det tufft, tränar hårt, kämpar, tackar och tar emot. Den här mannen ska ni veta, han får inte något gratis. Jävlar (ursäkta mitt språk) vad han kämpar och har kämpat för att kommit dit han är idag, dag ut och dag in, alltid först på träningen och sist hem, extra träningar i gymmet här hemma. Ja, skulle jag googla WOW så får jag nog upp en bild på min egen fästman.
0 kommentar(er)
