Det är inte särskilt lätt att sätta ord på en känsla man inte kan förklara.. ni vet? Men jag ska försöka.
Såhär gick det till. Den där januaridagen när vi fick cirkus 70 timmar på oss att bestämma oss huruvida vi ville korsa jordklotet för att där göra oss hemmastadda eller inte. Han hade haft visat intresse tidigare så det kom inte som en blixt från klar himmel vi hade ju fått höra intresse men inget konkret därifrån så därför blev det ju en chock i sig.
David kom in till mig på jobbet, det var straxt innan stängning. Ni som känner honom väl vet hur fantastiskt dåligt minspel den karln har så han behövde egentligen inte säga ett ord för att jag skulle förstå att någonting var på gång. Vad detta någonting var hade jag naturligtvis ingen aning om. Det hade kunnat vara allt ifrån att han tyckte att det inte rikigt var schysst av mig att lämna disken när jag faktiskt inte började förrän klockan två till att han gjort en riktigt usel träning. Jag vet inte. När jag tänker efter så var det ju faktiskt inte heller ett helt och hållet bekymrat ansikte som tittade in mellan larmbågarna på BikBok. Tänk er en blandning av en lottovinst och en förlust mot Falkenberg med 5-0. När jag tänker efter hade han lika gärna kunnat få en liten portion jättejättegodmat på stället han åt lunch för att orsaka den där minen. Ja, ni förstår. Gott blandat med ont, på något oförklarligt vis. Han sa att han behövde, som han uttryckte det, "släppa en bomb" sen.
Och sen kom då bomben. Med frustration, ångest och tårar. Med serpentiner, heliumballonger och guldkonfetti. David hade fått chansen att komma ut i världen. Ut ur Sverige. Breda leénden, tunga hjärtan, ett öga som grät och ett annat som strålade. Som jag sa, det går inte riktigt att förklara. Jag tror varken jag eller David hade upplevt ett känslomässigt frittfall förrän då. Detta är ju drömmen för guds skull, vi fick chansen att flytta utomlands, David hade fått ett helt fantastiskt kontrakt i en utmärkt stad, jag skulle slippa städa. Ni hör ju, samtidigt som det gladde oss båda enda in i hjärteroten kändes det alldeles fruktansvärt. För David att behöva lämna det lag som gjort honom till den fotbollsspelare han nu blivit, "svika" som han såg det sina lagkamrater som han trivdes bättre än någon kan förstå med, sin tränare han verkligen hade förtroende för, Gefle-staben och supportrarna som verkligen räknade med honom. För mig att säga upp mig från en nyvunnen fast tjänst, ett extra jobb jag bokstavligen älskade, att från en dag till en annan flytta från de vänner jag fått där uppe som blivit vänner för livet, slita upp roten vi satt ett och ett halvt år tidigare. Lämna vår trygga tillvaro. Och det värsta för oss tillsammans var att flytta från våra familjer och vänner inte mindre än 10 timmar. Här snackar vi skräckblandad förtjusning. Med extra allt.
Men tro för guds skull nu inte att vi inte ville flytta, valet låg ju helt i våra egna händer. Jag säger våra, och jag är dig evigt tacksam David, för att jag fick ha en sån stor del i valet huruvida vi skulle ta vårat pick och pack och flytta tvärs över jordklotet eller inte. Jag kände aldrig att jag följde med för att jag måste. Eller för att du hade flyttat utan mig om jag inte velat. Jag kände och känner att jag följde med för att vi gör det här tillsammans. Det här är vårat äventyr! Och samma dag jag landade i Dalian, för ganska exakt 8 dagar sedan, så försvann allt vad skräck hetat och är nu mer bara ren och skär förtjusning.
0 kommentar(er)
